Blogginlägg E: Elements of Journalism

Sociala medier är ett samlingsnamn för en rad kommunikationskanaler såsom bloggar, internetforum eller communities, där användare står i sekundsnabb och direkt förbindelse med varandra genom till exempel text, bild eller ljud. En sådan interaktivitet underlättar dialogen mellan människor och ger möjlighet att kommunicera över landsgränserna under teknologiska former som utvecklats i en rasande fart under kort tid. Ett informativt och kulturellt brus slussas genom cyberrymden mellan olika datorer världen över. Människor inte bara läser och sprider information, utan är delaktiga och skapande på ett helt annat sätt än vad som tidigare var möjligt. Man skulle därför kunna sammanfatta begreppet ”sociala medier” som ett demokratiskt tillvägagångssätt för människor att aktivt, och i interaktion med andra, delta i nyhets- eller informationsspridningen.

Mer precist innebär det även en maktförskjutning ifrån journalister till folket. Internet sprudlar av tyckare och tänkare som i bloggar och på forum tar sig an en journalistisk ton och diskuterar nyheter. Nyhetsvärderingen grundas gärna på ranking och popularitet. Men att journalister får stå ut med att vanliga ”Svenssons” klär på sig en yrkesroll de egentligen inte har utbildning till eller erfarenhet av, behöver nödvändigtvis inte vara negativt. Det är, enligt min mening, snarare nyttigt att våra små grå hjärnceller får grubbla, analysera och fundera i en tid som genomsyras av färdigtuggad snabbmatskultur. Samtidigt kan jag tycka att detta nätburna grubblande mer och mer liknar ett homogent babbel. Fler och fler får tillgång till offentliga kanaler och hungrar efter att få göra sin röst hörd. Det är som en hetsig debatt där paneldeltagarna helt och hållet bortser från moderatorns försök att få diskussionen att följa någon slags pedagogisk ”tala-inte-i-mun-struktur”. Jag blir trött och orkar inte lyssna.

Kovach och Rosenstiel menar att Internet ger människor en offentlig röst. Har sociala medier verkligen bidragit till en demokratisk revolution? Ja, därför att vi kan komma till tals när vi vill och om vad vi vill. I alla fall här i trygga, ocensurerade, gamla Sverige medan andra delar av världen stryper demokratin ytterligare när regimer som Kina, Burma och Iran väljer att filtrera informationsflödet på Internet. Har sociala medier då bidragit till en informationsrevolution? Ja, eftersom traditionella medier inte längre äger ensamrätt till att föra allmänhetens talan. Alla har numera chansen att komma till tals och visa upp flera sidor av myntet. Konsekvensen kan då bli en slags kapplöpning där den klassiska jakten på det perfekta scoopet tas ett steg längre. Konkurrensen är massiv, det är viktigt att vara först och unik i sina nyhetspublikationer. För journalistiken och trovärdigheten innebär det en rubbning av de etiska reglerna. Är det bättre att vara först än att ha rätt? Hur pass mycket tankeverksamhet utsätter vi då våra hjärnor för egentligen? Ytterligare ett problem med informationsrevolutionen är den digitala klyfta som har uppstått som biverkning till det högteknologiska tillstånd vi befinner oss i idag. Om vi tittar på det internationella läget finns det en ”digital divide” mellan de rika i-länderna och de fattiga u-länderna. Och nationellt är situationen snarare åldersbetingad där en äldre generation förpassas till att stå utanför den tekniska utvecklingen.

Vad spelar då den tekniska utvecklingen samt informationsrevolutionen för roll på just journalistiken? Det finns ju idag ett oerhört utbud av medieinnehåll som inte bara grundar sig på journalistiska grunder. De traditionella gammelmediernas journalistik kanske behöver förändra sig för att överleva, ja, helt enkelt utnyttja den mångfald som den nya tekniken har kläckt. Kanske måste då även Kovachs och Rosenstiels nio element förnyas för att journalistiken ska fortsätta vara en unik form av kommunikation och medieinnehåll. Deras grundprinciper är kanske inte helt och hållet klockrena avgränsare mellan journalistiskt medieinnehåll och annat medieinnehåll. Förhållandet mellan journalistik och sanning balanserar på en tunn tråd. Allmänheten behöver få veta sanningen som i sin renaste form inte är att förväxla med fiktion eller propaganda, reklam eller underhållning. Medan Internet är ett fönster ut mot den obegränsade verkligheten är fortfarande mediernas format begränsade. Gammelmediernas journalistik har nu här chansen att marknadsföra sig! Paketera sig i ett nytt och mer modernt upplägg och ge sig i kast med de sociala medierna och konkurrensen om människors uppmärksamhet. Inte genom att följa bloggtrender och kasta in en modeexpert i var och varannan tidning, utan snarare genom att utnyttja teknikens alla möjligheter för att nå ut med sina slagkraftiga specialiteter. Nätmångfalden bör tas till vara på, men utan att ruinera de redan traditionella kanalerna. Folk, svenskar såväl som kineser och unga såväl som gamla, vill samtala, debattera, ”ha koll på läget”, granska, analysera… I och med en sådan törst tror jag därför att behovet av ”sanning” kommer automatiskt. Och en av gammelmedias specialiteter går ju helt i linje med Kovachs och Rosenstiels första element: Journalism’s first obligation is to the truth.