Blogginlägg D: Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?

Jag säger nej till det orättvisa och högst odemokratiska straff som Dawit Isaak helt oberättigat tvingas sitta av. Men jag säger inte helt och hållet ja till kampanjjournalistik. Det blir väl ett någorlunda luddigt ”nja”, eftersom jag har svårt att konsekvent hålla mig på en kant i den här frågan. Å ena sidan är jag av den uppfattningen att journalister ska upplysa allmänheten om samhällsnyttig information och få in en gnutta världspolitik i samtalet till frukostkaffet. Samtidigt avskyr jag att vi allt för oftast serveras färdigtuggade åsikter och värderingar. Då handlar det inte längre om att få in medieagendan på dagsagendan. Medieagendan BLIR dagsagendan och våra resonemang exakta citat från det vi har läst i tidningen, hört på radion eller sett på TV:n. Det är bra om många finner förtroende för media och nyhetsjournalistiken, men det ställer indirekt en hel del krav på innehållet. Ska media tycka och tänka åt samhället eller ska media uppmana samhället till att tycka och tänka själva? Onekligen skapar tidningarnas ställningstagande för Dawit Isaak en viktig debatt som kastar ljus på demokratiska frågor och det är bra, oerhört bra. Men att smussla in subjektiva ställningstagande är mindre bra. Vid närmare eftertanke är det inte bra överhuvudtaget. Särskilt inte när kampanjandet tycks efterapa samma grundregler som gäller för nyhetsvärderingen. Personifiering och närhet och så en gnutta dramatik så har vi ett strålande upplägg för en kampanj. Skulle vi dra en lans för samhällets svaga om vi inte kan identifiera oss med dem? Eller skulle vi nöja oss med ett ”usch ja, det är en hemsk värld vi lever i” och bläddra vidare i jakt på något vi lättare kan relatera till? Skulle Dawit Isaak få samma uppmärksamhet om han inte hade haft några band med Sverige överhuvudtaget? Jag hoppas det, men jag är inte säker. Här har media gjort ett urval bland många frihetskämpar och valt att lägga krut på just Dawit Isaak. Färdigtuggat, snabbserverat, lättsmält.

Ett exempel på när sådan slö tankeverksamhet faktiskt blir riktigt komisk är när hela Sverige frossar i sportsevenemang och hissar och dissar med friskt humör de blågula insatserna. Man skulle i samma veva kunna nämna Melodifestivalen, men det är främst kring OS eller VM som till och med den mest oatletiske soffpotatisen lever upp och blir en sportkommentator av världsklass. Vi laddar framför TV-soffan inför, låt säga, det svenska ishockeylaget. Dunkar varandra i ryggen och fäller patriotiska, stolta tårar när våra hjältar skrinnar ut på isen. Experterna talar om oss: det är vi som spelar, våra chanser, vi gör det bra, Sverige är bra. Sen blir det pannkaka av alltihop och Sverige-spelet målas upp som ett fiasko. Experterna talar om dem: det är de som spelar, deras chanser, de gör det dåligt, enskilda spelare är dåliga. Surmulna går vi sedan runt och kommenterar den pinsamma förlusten genom att referera till sporttermer vi egentligen inte begriper ett ord av. Men vi har hört dem på radio, läst dem i tidningen, sett dem på TV. Och då måste de ju stämma. Jag hårdrar aningen mycket och skriver i väldigt vida och generella termer. Men grundtanken här går att applicera på hela debatten med kampanjjournalistik.

OS och ishockeyspelare är inte ett klockrent exempel på kampanjjournalistik. Däremot visar det upp ett fenomen som känns ganska vanligt inom mediebevakningen; hur man favoriserar och förkastar stup i ett och får läsarna till att nicka instämmande. För att komma tillbaka till Dawit Isaak så ser jag inget fel i att folk ställer upp i kampen om hans öde. Här handlar det om att vi står upp för rättvisan. Men orättvisa finns i fler skepnader och på geografiska avstånd och behöver lika stor uppmärksamhet. Dessa återfinns tyvärr inte inom ramen för nyhetsvärderingen av kampanjjournalistiken.