Blogginlägg B: Pressetik

Allmänhetens önskan och rätt till information och enskilda individers rätt till integritet. Hur sammanför man dessa aspekter så regelrätt som möjligt? Bland annat genom att respektera den personliga integriteten. Att noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Och att avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Piece of cake? De etiska reglerna för press, radio och TV sammanfattas i 17 punkter. På http://www.po.se/Article.jsp?article=1011&avd=verksamhet läser jag hur publicitetsreglerna ska användas som riktlinjer för att så schysst som möjligt bistå medborgarna med relevant nyhetsförmedling. Okej, det var det teoretiska. Men rent praktiskt då?

Gällande mordet på den homosexuelle mannen i Malmö 2008 finns det många personer att ta hänsyn till. Offret, vars läggning mycket väl kan ha varit den droppe som fått bägaren att rinna över hos gärningsmännen. Mördarna, två unga muslimer där deras religionstillhörighet råkar vara en tickande bomb för många i en tid präglad av slitningar mellan öst och väst. De anhöriga, personer som i allra högsta grad befinner sig i händelsernas centrum. Hur närmar man sig fallet i fråga rent publicistiskt utan att skada enskilda berörda personer? Och utanför allt detta möter vi allmänheten. Det är vi som är allmänheten. Det är vi som kräver att bli korrekt informerade. Informationen som vi tillhandahålls använder vi i vårt bedömande av situationen. Vi stereotypiserar, leker domstol och är mer eller mindre som ett gatans parlament där varje inblandad individ betraktas under lupp. Därför är det så oerhört viktigt att journalisterna verkligen agerar som oberoende och kritiska granskare. Anders R. Olsson skriver i Yttrandefrihet & Tryckfrihet – Handbok för journalister att de etiska reglerna ska läsas, tolkas och tillämpas individuellt av ansvarskännande publicister. Han menar att allt som inte är av relevant allmänintresse ska undvikas att sätta i tryck. Det gäller att förstå X:s situation och förutse följderna av att publicera vissa uppgifter om X. Personligen anser jag att detta är en mycket viktig diskussion. Det finns en risk i att öppet skriva om två unga muslimer med extrema religiösa åsikter.

Att vinkla nyheten utifrån spekulativa teorier om hatbrott och trosinriktningar. Det går emot de journalistiska yrkesreglerna att befästa stereotyper, men detta är precis vad som kommer att hända vid allt för många frukostbord i vårt avlånga land. Precis som en annan grupp människor samtidigt knappast lär höja på ögonbrynen över att mordet handlade om sexuell läggning. Jag menar inte att journalister ska bedriva någon slags censur. Jag menar inte att vi, allmänheten, ska bäddas in i någon skyddande bomullsvärld. Och jag menar heller inte att känsliga ämnen ska sopas under mattan för att de råkar vara för laddade och för svåra att behandla. Däremot anser jag att man inte behöver lägga ner så mycket krut i att hitta ”spännande” vinklingar som vi förväntas svälja med hull och hår. Inte när själva brottsbilden fortfarande befinner sig på ett tveksamt stadium. Vad vinner allmänheten att utifrån en viss reporters värderingar lockas till att agera polis och domstol via spekulativa ledtrådar?

Hade det här uppslaget hamnat på min nyhetsdesk den gången i december 2008 så hoppas jag att jag inte hade gjort som Aftonbladet. Extrema trosinriktningar och uppfattningar och stort fokus på hatbrott. Okej, Sydsvenska Dagbladet kanske lade locket på alltför mycket men gav i alla fall allmänheten en uppriktig chans att se händelsen från olika perspektiv genom att skildra det vardagliga. Det är inte fel att behandla sexuell läggning eller religiösa åsikter när dessa i en konfrontation med varandra möjligen har resulterat i ett mord. Men bara att det finns ett möjligen med gör saken mycket svårare. Jag anser därför att spekulationer helt och hållet borde slopas. Det behövs en dom innan man fastslår om någon är skyldig eller inte. Och orsaken till domen, det är det upp till poliserna att finna. Journalisterna ska i sin tur granska om poliserna har gått rätt tillväga eller inte.

Mellan 2003 och 2006 bodde jag i Båstad. Jag flyttade dit för att gå gymnasiet. Skolan låg precis vid havet, omgärdat av grönskande natur och hagar som om somrarna förvandlades till scener ur Bröderna Lejonhjärta där hästar betade från de blommande, vita äppelträden. Vi liftade till och från skolan. Alla visste vilka vi var och gav oss gärna skjuts in till centrum. Det var som att leva ett slags modernt Bullerby-liv i något sånär vuxen ålder. Den idyllen raserades då två 18-åriga flickor hittades mördade på Hallandsåsen. De hade slagits ihjäl och lämnats att dö i kylan av två pojkar i 17- årsåldern. Det började gå rykten. Flickorna hade plockats upp av en bil. Det sades att den var röd. En röd bil som brukade köra förbi skolan och plocka upp liftande tjejer misstänktes vara samma röda bil. Föraren trodde man var pedofil. Skolkataloger plockades fram. Man trodde sig veta vilka killarna var. De gick på en gymnasieskola inne i staden och vi var nyfikan på hur de såg ut. Hårda, sade man. Med elak blick. Det hade man kunnat tro. Den ena kom ju till och med från en problemfamilj. Familjens hus blev en ny attraktion. Ryketsspridning och allmän lynchstämning rådde. Det var ett kallblodigt mord som hade skett och det hade likaså kunnat ha varit någon av oss. Vi var rädda, och rädslan gör inte så man tänker särskilt skarpsynt. Vi matades av information hela tiden, och vi såg till att hålla oss informerade. Samtidigt var det spännande. Vi liftade inte mindre. Satt mördaren i bilen skulle han minsann få se på ett och annat. Brottet väckte hat och avsky. Mot de misstänkta, lika mycket som mot deras familjer. Medierna eldade på. Och till vilken nytta? Egentligen.

Stig Hadenius hävdade att namnpublicering kan skydda allmänheten. Att detta kan förhindra framtida brott om allmänheten vet om namnet. Jag är av annan uppfattning. Det finns en risk att människor tar lagen i egna händer. Det finns även en risk att skamtyngda människor, såväl misstänka som anhöriga till de misstänkta, trängs in i ett hörn och känner sig tvingade till att göra något drastiskt. Som att begå ett brott. Publicitetsskadan kan bli för stor.

Jag skulle heller inte önska att vi i likhet med USA ser till så att folk hamnar på offentliga listor. Där ser myndigheter till så att folk informeras om sexförbrytare. Jag hörde för länge sedan ett inslag på Karlavagnen i P4 där en förtvivlad mamma talade ut om sin son som 16 år gammal (om minnet inte sviktar mig) sattes upp på listan för sexförbrytare i USA. Han hade tittat på porr på internet. På flickor i hans egen ålder. De var alltså minderåriga och myndigheternas fyrkantighet stuvade in pojken i ett fack som pervers. Det finns en hel del problem med namnpublicering som man bör tänka över. Att hänga ut personer tycker jag inte tillhör allmänintresset, utan snarare ett slags medialt särintresse som bottnar i en ren och skär ekonomisk vinning. Desto snaskigare story, ju fler upplagor lär säljas. Exakt hur allmänintresse ska definieras vet jag faktiskt inte. Jo, jag förstår ju att det handlar om något som folk har nytta eller intresse av att känna till. Men vad innebär detta då? Vi verkar ju ha lika stort intresse av att läsa om Anna Anka eller som vi har nytta av att informeras om världsläget i stort.