Blogginlägg E: Elements of Journalism

Sociala medier är ett samlingsnamn för en rad kommunikationskanaler såsom bloggar, internetforum eller communities, där användare står i sekundsnabb och direkt förbindelse med varandra genom till exempel text, bild eller ljud. En sådan interaktivitet underlättar dialogen mellan människor och ger möjlighet att kommunicera över landsgränserna under teknologiska former som utvecklats i en rasande fart under kort tid. Ett informativt och kulturellt brus slussas genom cyberrymden mellan olika datorer världen över. Människor inte bara läser och sprider information, utan är delaktiga och skapande på ett helt annat sätt än vad som tidigare var möjligt. Man skulle därför kunna sammanfatta begreppet ”sociala medier” som ett demokratiskt tillvägagångssätt för människor att aktivt, och i interaktion med andra, delta i nyhets- eller informationsspridningen.

Mer precist innebär det även en maktförskjutning ifrån journalister till folket. Internet sprudlar av tyckare och tänkare som i bloggar och på forum tar sig an en journalistisk ton och diskuterar nyheter. Nyhetsvärderingen grundas gärna på ranking och popularitet. Men att journalister får stå ut med att vanliga ”Svenssons” klär på sig en yrkesroll de egentligen inte har utbildning till eller erfarenhet av, behöver nödvändigtvis inte vara negativt. Det är, enligt min mening, snarare nyttigt att våra små grå hjärnceller får grubbla, analysera och fundera i en tid som genomsyras av färdigtuggad snabbmatskultur. Samtidigt kan jag tycka att detta nätburna grubblande mer och mer liknar ett homogent babbel. Fler och fler får tillgång till offentliga kanaler och hungrar efter att få göra sin röst hörd. Det är som en hetsig debatt där paneldeltagarna helt och hållet bortser från moderatorns försök att få diskussionen att följa någon slags pedagogisk ”tala-inte-i-mun-struktur”. Jag blir trött och orkar inte lyssna.

Kovach och Rosenstiel menar att Internet ger människor en offentlig röst. Har sociala medier verkligen bidragit till en demokratisk revolution? Ja, därför att vi kan komma till tals när vi vill och om vad vi vill. I alla fall här i trygga, ocensurerade, gamla Sverige medan andra delar av världen stryper demokratin ytterligare när regimer som Kina, Burma och Iran väljer att filtrera informationsflödet på Internet. Har sociala medier då bidragit till en informationsrevolution? Ja, eftersom traditionella medier inte längre äger ensamrätt till att föra allmänhetens talan. Alla har numera chansen att komma till tals och visa upp flera sidor av myntet. Konsekvensen kan då bli en slags kapplöpning där den klassiska jakten på det perfekta scoopet tas ett steg längre. Konkurrensen är massiv, det är viktigt att vara först och unik i sina nyhetspublikationer. För journalistiken och trovärdigheten innebär det en rubbning av de etiska reglerna. Är det bättre att vara först än att ha rätt? Hur pass mycket tankeverksamhet utsätter vi då våra hjärnor för egentligen? Ytterligare ett problem med informationsrevolutionen är den digitala klyfta som har uppstått som biverkning till det högteknologiska tillstånd vi befinner oss i idag. Om vi tittar på det internationella läget finns det en ”digital divide” mellan de rika i-länderna och de fattiga u-länderna. Och nationellt är situationen snarare åldersbetingad där en äldre generation förpassas till att stå utanför den tekniska utvecklingen.

Vad spelar då den tekniska utvecklingen samt informationsrevolutionen för roll på just journalistiken? Det finns ju idag ett oerhört utbud av medieinnehåll som inte bara grundar sig på journalistiska grunder. De traditionella gammelmediernas journalistik kanske behöver förändra sig för att överleva, ja, helt enkelt utnyttja den mångfald som den nya tekniken har kläckt. Kanske måste då även Kovachs och Rosenstiels nio element förnyas för att journalistiken ska fortsätta vara en unik form av kommunikation och medieinnehåll. Deras grundprinciper är kanske inte helt och hållet klockrena avgränsare mellan journalistiskt medieinnehåll och annat medieinnehåll. Förhållandet mellan journalistik och sanning balanserar på en tunn tråd. Allmänheten behöver få veta sanningen som i sin renaste form inte är att förväxla med fiktion eller propaganda, reklam eller underhållning. Medan Internet är ett fönster ut mot den obegränsade verkligheten är fortfarande mediernas format begränsade. Gammelmediernas journalistik har nu här chansen att marknadsföra sig! Paketera sig i ett nytt och mer modernt upplägg och ge sig i kast med de sociala medierna och konkurrensen om människors uppmärksamhet. Inte genom att följa bloggtrender och kasta in en modeexpert i var och varannan tidning, utan snarare genom att utnyttja teknikens alla möjligheter för att nå ut med sina slagkraftiga specialiteter. Nätmångfalden bör tas till vara på, men utan att ruinera de redan traditionella kanalerna. Folk, svenskar såväl som kineser och unga såväl som gamla, vill samtala, debattera, ”ha koll på läget”, granska, analysera… I och med en sådan törst tror jag därför att behovet av ”sanning” kommer automatiskt. Och en av gammelmedias specialiteter går ju helt i linje med Kovachs och Rosenstiels första element: Journalism’s first obligation is to the truth.

Blogginlägg D: Ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik?

Jag säger nej till det orättvisa och högst odemokratiska straff som Dawit Isaak helt oberättigat tvingas sitta av. Men jag säger inte helt och hållet ja till kampanjjournalistik. Det blir väl ett någorlunda luddigt ”nja”, eftersom jag har svårt att konsekvent hålla mig på en kant i den här frågan. Å ena sidan är jag av den uppfattningen att journalister ska upplysa allmänheten om samhällsnyttig information och få in en gnutta världspolitik i samtalet till frukostkaffet. Samtidigt avskyr jag att vi allt för oftast serveras färdigtuggade åsikter och värderingar. Då handlar det inte längre om att få in medieagendan på dagsagendan. Medieagendan BLIR dagsagendan och våra resonemang exakta citat från det vi har läst i tidningen, hört på radion eller sett på TV:n. Det är bra om många finner förtroende för media och nyhetsjournalistiken, men det ställer indirekt en hel del krav på innehållet. Ska media tycka och tänka åt samhället eller ska media uppmana samhället till att tycka och tänka själva? Onekligen skapar tidningarnas ställningstagande för Dawit Isaak en viktig debatt som kastar ljus på demokratiska frågor och det är bra, oerhört bra. Men att smussla in subjektiva ställningstagande är mindre bra. Vid närmare eftertanke är det inte bra överhuvudtaget. Särskilt inte när kampanjandet tycks efterapa samma grundregler som gäller för nyhetsvärderingen. Personifiering och närhet och så en gnutta dramatik så har vi ett strålande upplägg för en kampanj. Skulle vi dra en lans för samhällets svaga om vi inte kan identifiera oss med dem? Eller skulle vi nöja oss med ett ”usch ja, det är en hemsk värld vi lever i” och bläddra vidare i jakt på något vi lättare kan relatera till? Skulle Dawit Isaak få samma uppmärksamhet om han inte hade haft några band med Sverige överhuvudtaget? Jag hoppas det, men jag är inte säker. Här har media gjort ett urval bland många frihetskämpar och valt att lägga krut på just Dawit Isaak. Färdigtuggat, snabbserverat, lättsmält.

Ett exempel på när sådan slö tankeverksamhet faktiskt blir riktigt komisk är när hela Sverige frossar i sportsevenemang och hissar och dissar med friskt humör de blågula insatserna. Man skulle i samma veva kunna nämna Melodifestivalen, men det är främst kring OS eller VM som till och med den mest oatletiske soffpotatisen lever upp och blir en sportkommentator av världsklass. Vi laddar framför TV-soffan inför, låt säga, det svenska ishockeylaget. Dunkar varandra i ryggen och fäller patriotiska, stolta tårar när våra hjältar skrinnar ut på isen. Experterna talar om oss: det är vi som spelar, våra chanser, vi gör det bra, Sverige är bra. Sen blir det pannkaka av alltihop och Sverige-spelet målas upp som ett fiasko. Experterna talar om dem: det är de som spelar, deras chanser, de gör det dåligt, enskilda spelare är dåliga. Surmulna går vi sedan runt och kommenterar den pinsamma förlusten genom att referera till sporttermer vi egentligen inte begriper ett ord av. Men vi har hört dem på radio, läst dem i tidningen, sett dem på TV. Och då måste de ju stämma. Jag hårdrar aningen mycket och skriver i väldigt vida och generella termer. Men grundtanken här går att applicera på hela debatten med kampanjjournalistik.

OS och ishockeyspelare är inte ett klockrent exempel på kampanjjournalistik. Däremot visar det upp ett fenomen som känns ganska vanligt inom mediebevakningen; hur man favoriserar och förkastar stup i ett och får läsarna till att nicka instämmande. För att komma tillbaka till Dawit Isaak så ser jag inget fel i att folk ställer upp i kampen om hans öde. Här handlar det om att vi står upp för rättvisan. Men orättvisa finns i fler skepnader och på geografiska avstånd och behöver lika stor uppmärksamhet. Dessa återfinns tyvärr inte inom ramen för nyhetsvärderingen av kampanjjournalistiken.

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Lasse Wierup och Matti Larssons kartläggning av svenska kriminella gäng har resulterat i en bok där det journalistiska grävande arbetet föregås av det fiktiva. Svensk maffia skildrar otroliga händelser som förvisso skulle kunna vara tagna ur vilken deckare eller våldsfilm som helst, men som i den undre dolda världen inte är mycket annat än vardagsmat. Beställningsmord, bilbomber och uppgörelser med automatvapen hör till vanligheterna. Författarna lotsar läsaren genom olika ligor och maffior som under det senaste decenniet bidragit till att skapa de stora, framväxande och multikriminella organisationerna som idag lamslår den svenska poliskåren. Hells Angels, Bandidos, gängen i betongen, Uppsalamaffian med Tjock-Steffe i spetsen, jugoslaviska kriminella klaner är några av de ”skräckvälden” som från syd till nord och med internationella nätverk har fascinerat Lasse Wierup och Matti Larsson. Den underliggande frågan ”kan samhället bromsa utvecklingen – eller kommer antalet kriminella grupperingar fortsätta att öka i samma takt” gör sig hela tiden närvarande.

Svensk maffia skulle mycket väl kunna användas som underlag eller inspirationskälla inför ett reportage eller något slags arbete om svensk kriminalitet. Författarna skriver i egenskap av journalister och väver således in några av de journalistiska grundbultarna i texten, exempelvis att bistå allmänheten med korrekt och omfattande nyhetsförmedling. Läsaren kan med lätthet urskilja faktaredovisningen. Det är enbart prologen samt korta inledningar till några av kapitlen som kan förknippas med ett mer skönlitterärt språk. För övrigt är boken strikt faktamässigt hållen och redovisar noggrant och med transparens hur och varifrån alla uppgifter och berättelser är hämtade. Lasse Wierup och Matti Larsson gör sig närvarande som journalister och låter olika personer komma till tals på ett reportage-liknande sätt. Det är Lasse Wierup och Matti Larsson i samtal med poliser, ätandes rulltårta med gangsterledare eller på hembesök hos efterlyst knarklangare. Samtliga personer skildras utifrån och genom de båda författarnas glasögon. Jag skulle därmed vilja likna boken vid ett 371 sidor långt reportage. Eller en lärobok i svensk kriminalhistoria, eller kanske en fullvärdig källa för någon som behöver ett ”uppslagsverk” över ligor och brott att referera till. Som så många andra läroböcker som har korsat min väg fascineras jag av det intressanta innehållet, men har svårt att sträckläsa boken eller ens ha den som den goda avkoppling jag alltid brukar avsluta dagen med en stund innan lampan släcks för natten. Det journalistiska arbetet är omfattande och beundransvärt. I en artikelserie eller i ett reportage hade jag slukat varje ord utan att blinka. Men i bokform faller ögonlocken då och då ihop.

Jag tror inte att Lasse Wierup och Matti Larsson har känt sig tvingade att höja spänningshalten med att modifiera sanningen. Avsikten med boken var nog aldrig att konkurrera om topplaceringen på bestseller-listan. Den enda vinklingen jag finner lutar åt ett begär att berätta sanningen och komma tillrätta med varför brottets bana tycks locka allt fler och fler i Sverige. Detta kombinerat med en smula fiktion, eller i alla fall ett mindre journalistiskt berättande, hade säkerligen fått Henning Mankell eller Jan Guillou att blekna. Rollinnehavarna i Svensk maffia är liksom inte att leka med. De är mycket tuffare, mer spännande och framförallt verkligare än Kurt Wallander eller Carl Hamilton.

Många spår att de stora berättelsernas tid är över. Jag tror inte det. Vi sitter måhända inte längre runt en lägereld och låter byäldsten eller någon annan gammal och vis person i berättelseform uppfostra och undervisa oss. Men behovet av berättelser finns kvar. Idag antar det behovet en annan form bara, vilken har anpassat sig efter den ekonomiska, tekniska och kulturella kontext vi numera lever i och verkar efter. Informationsteknologin har bidragit till att konkurrensen om människors uppmärksamhet har ökat. Det gäller att finna nya, outtänkta vägar som hittar fram till människor och fångar hela deras intresse. En ny berättarteknik helt enkelt, som kräver att samhället förklaras utifrån en kontextualiserad och interaktiv dialog. Gunnar Nygren (2008) skriver om hur journalister idag förväntas prestera mer under höga kreativa krav. Kan den kreativiteten samt konkurrensen vara en av förklaringarna till att allt fler journalister väljer att skriva böcker?

El Choco är, enligt min uppfattning, mer i stil med den typ av new journalism som beskrivs som en subjektiv och personcentrerad skrivform med litterära begrepp som monologer och detaljrika miljöbeskrivningar. Här är berättelsens huvudperson Jonas Andersson den som står för texten. Enda gången författaren och tillika journalisten Markus Lutteman gör sig påmind är i prologen. Än så länge, tyvärr har jag inte hunnit läsa klart boken än. I prologen ges en förklaring till bokens uppkomst och hur och när Markus Lutteman kom i kontakt med svensken som dömdes för narkotikabrott i Bolivia. Alla skildringar av det beryktade San Pedro-fängelset sker alltså utifrån Jonas egna erfarenheter. Samtidigt vävs världspolitiken och den sneda och korrumperade bolivianska fängelse-policyn in. Vi får veta hur USA under hårt tryck tvingade Bolivia att upprätthålla en ny lag i ett desperat försök att minska kokainexporten från Bolivia till USA. Lagen innebar att fängelserna fylldes av narkotikabrottslingar vars skuld erkänts under tvivelaktiga omständigheter som fysisk eller psykisk tortyr. Bra jobbat, tyckte USA:s regering. Det är dock inte lika tydligt om detta är direkta fakta eller fiktion. Efterforskningarna redovisas inte lika tydligt som i Svensk maffia. Istället är det Jonas som står för upplysningarna. Och hans spanska uppges vid flera tillfällen vara nödtorftig. Paradoxalt nog är det El Choco som verkligen griper tag i mig och min läslust. Det är enkelt. Markus Luttemans bok bygger på gediget research- och fotarbete, något som bekräftas av referenslistan i slutet. Men materialet och intervjuerna med Jonas Andersson berättas med en romanförfattares inlevelse, istället för att publiceras på ett journalistiskt traditionellt sätt. Den tekniken använder sig Lasse Wierup och Matti Larsson av, medan Markus Lutteman följer new journalism-stilens anfader, Wolfe, i spåren. För att låna ett uttryck från Jan Gradvalls artikel om new journalism (publicerad den 15 januari 2006 på sydsvenskan.se) så får man i El Choco det bästa av två världar. The art of fact. Förutsatt att fakta verkligen är fakta, och inte rena spekulationer. Men personligen anser jag att Markus Lutteman har lyckats kombinera journalistikens faktagranskande med litteraturens inlevelseförmåga på ett alldeles lysande sätt.

Wierup, L., och Larsson, M. (2007). SVENSK MAFFIA. En kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedts.

Nygren, G. (2008). Yrke på glid – om journalistrollens de-professionalisering. Stiftelsen institutet för mediestudier.

Lutteman, M. (2007). EL CHOCO. Svensken i Bolivias mest ökände fängelse. Stockholm: Norstedts.

Gradvall, J. (2006). Jan Gradvall om New journalism. Hämtad från Sydsvenskan, http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article135886/Jan-Gradvall-om-New-journalism.html Publicerad 15 januari 2006. Hämtad 13 april 2010. Artikel.

Blogginlägg B: Pressetik

Allmänhetens önskan och rätt till information och enskilda individers rätt till integritet. Hur sammanför man dessa aspekter så regelrätt som möjligt? Bland annat genom att respektera den personliga integriteten. Att noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Och att avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Piece of cake? De etiska reglerna för press, radio och TV sammanfattas i 17 punkter. På http://www.po.se/Article.jsp?article=1011&avd=verksamhet läser jag hur publicitetsreglerna ska användas som riktlinjer för att så schysst som möjligt bistå medborgarna med relevant nyhetsförmedling. Okej, det var det teoretiska. Men rent praktiskt då?

Gällande mordet på den homosexuelle mannen i Malmö 2008 finns det många personer att ta hänsyn till. Offret, vars läggning mycket väl kan ha varit den droppe som fått bägaren att rinna över hos gärningsmännen. Mördarna, två unga muslimer där deras religionstillhörighet råkar vara en tickande bomb för många i en tid präglad av slitningar mellan öst och väst. De anhöriga, personer som i allra högsta grad befinner sig i händelsernas centrum. Hur närmar man sig fallet i fråga rent publicistiskt utan att skada enskilda berörda personer? Och utanför allt detta möter vi allmänheten. Det är vi som är allmänheten. Det är vi som kräver att bli korrekt informerade. Informationen som vi tillhandahålls använder vi i vårt bedömande av situationen. Vi stereotypiserar, leker domstol och är mer eller mindre som ett gatans parlament där varje inblandad individ betraktas under lupp. Därför är det så oerhört viktigt att journalisterna verkligen agerar som oberoende och kritiska granskare. Anders R. Olsson skriver i Yttrandefrihet & Tryckfrihet – Handbok för journalister att de etiska reglerna ska läsas, tolkas och tillämpas individuellt av ansvarskännande publicister. Han menar att allt som inte är av relevant allmänintresse ska undvikas att sätta i tryck. Det gäller att förstå X:s situation och förutse följderna av att publicera vissa uppgifter om X. Personligen anser jag att detta är en mycket viktig diskussion. Det finns en risk i att öppet skriva om två unga muslimer med extrema religiösa åsikter.

Att vinkla nyheten utifrån spekulativa teorier om hatbrott och trosinriktningar. Det går emot de journalistiska yrkesreglerna att befästa stereotyper, men detta är precis vad som kommer att hända vid allt för många frukostbord i vårt avlånga land. Precis som en annan grupp människor samtidigt knappast lär höja på ögonbrynen över att mordet handlade om sexuell läggning. Jag menar inte att journalister ska bedriva någon slags censur. Jag menar inte att vi, allmänheten, ska bäddas in i någon skyddande bomullsvärld. Och jag menar heller inte att känsliga ämnen ska sopas under mattan för att de råkar vara för laddade och för svåra att behandla. Däremot anser jag att man inte behöver lägga ner så mycket krut i att hitta ”spännande” vinklingar som vi förväntas svälja med hull och hår. Inte när själva brottsbilden fortfarande befinner sig på ett tveksamt stadium. Vad vinner allmänheten att utifrån en viss reporters värderingar lockas till att agera polis och domstol via spekulativa ledtrådar?

Hade det här uppslaget hamnat på min nyhetsdesk den gången i december 2008 så hoppas jag att jag inte hade gjort som Aftonbladet. Extrema trosinriktningar och uppfattningar och stort fokus på hatbrott. Okej, Sydsvenska Dagbladet kanske lade locket på alltför mycket men gav i alla fall allmänheten en uppriktig chans att se händelsen från olika perspektiv genom att skildra det vardagliga. Det är inte fel att behandla sexuell läggning eller religiösa åsikter när dessa i en konfrontation med varandra möjligen har resulterat i ett mord. Men bara att det finns ett möjligen med gör saken mycket svårare. Jag anser därför att spekulationer helt och hållet borde slopas. Det behövs en dom innan man fastslår om någon är skyldig eller inte. Och orsaken till domen, det är det upp till poliserna att finna. Journalisterna ska i sin tur granska om poliserna har gått rätt tillväga eller inte.

Mellan 2003 och 2006 bodde jag i Båstad. Jag flyttade dit för att gå gymnasiet. Skolan låg precis vid havet, omgärdat av grönskande natur och hagar som om somrarna förvandlades till scener ur Bröderna Lejonhjärta där hästar betade från de blommande, vita äppelträden. Vi liftade till och från skolan. Alla visste vilka vi var och gav oss gärna skjuts in till centrum. Det var som att leva ett slags modernt Bullerby-liv i något sånär vuxen ålder. Den idyllen raserades då två 18-åriga flickor hittades mördade på Hallandsåsen. De hade slagits ihjäl och lämnats att dö i kylan av två pojkar i 17- årsåldern. Det började gå rykten. Flickorna hade plockats upp av en bil. Det sades att den var röd. En röd bil som brukade köra förbi skolan och plocka upp liftande tjejer misstänktes vara samma röda bil. Föraren trodde man var pedofil. Skolkataloger plockades fram. Man trodde sig veta vilka killarna var. De gick på en gymnasieskola inne i staden och vi var nyfikan på hur de såg ut. Hårda, sade man. Med elak blick. Det hade man kunnat tro. Den ena kom ju till och med från en problemfamilj. Familjens hus blev en ny attraktion. Ryketsspridning och allmän lynchstämning rådde. Det var ett kallblodigt mord som hade skett och det hade likaså kunnat ha varit någon av oss. Vi var rädda, och rädslan gör inte så man tänker särskilt skarpsynt. Vi matades av information hela tiden, och vi såg till att hålla oss informerade. Samtidigt var det spännande. Vi liftade inte mindre. Satt mördaren i bilen skulle han minsann få se på ett och annat. Brottet väckte hat och avsky. Mot de misstänkta, lika mycket som mot deras familjer. Medierna eldade på. Och till vilken nytta? Egentligen.

Stig Hadenius hävdade att namnpublicering kan skydda allmänheten. Att detta kan förhindra framtida brott om allmänheten vet om namnet. Jag är av annan uppfattning. Det finns en risk att människor tar lagen i egna händer. Det finns även en risk att skamtyngda människor, såväl misstänka som anhöriga till de misstänkta, trängs in i ett hörn och känner sig tvingade till att göra något drastiskt. Som att begå ett brott. Publicitetsskadan kan bli för stor.

Jag skulle heller inte önska att vi i likhet med USA ser till så att folk hamnar på offentliga listor. Där ser myndigheter till så att folk informeras om sexförbrytare. Jag hörde för länge sedan ett inslag på Karlavagnen i P4 där en förtvivlad mamma talade ut om sin son som 16 år gammal (om minnet inte sviktar mig) sattes upp på listan för sexförbrytare i USA. Han hade tittat på porr på internet. På flickor i hans egen ålder. De var alltså minderåriga och myndigheternas fyrkantighet stuvade in pojken i ett fack som pervers. Det finns en hel del problem med namnpublicering som man bör tänka över. Att hänga ut personer tycker jag inte tillhör allmänintresset, utan snarare ett slags medialt särintresse som bottnar i en ren och skär ekonomisk vinning. Desto snaskigare story, ju fler upplagor lär säljas. Exakt hur allmänintresse ska definieras vet jag faktiskt inte. Jo, jag förstår ju att det handlar om något som folk har nytta eller intresse av att känna till. Men vad innebär detta då? Vi verkar ju ha lika stort intresse av att läsa om Anna Anka eller som vi har nytta av att informeras om världsläget i stort.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

I sin ständiga nyhetsjakt söker massmedia ge människor sådan information att de fritt och självständigt kan ta ställning i samhällsfrågor eller granska de inflytelserika i samhället. Att journalisters huvuduppgift är att spegla verkligheten är nog en definition som är välkänd för de flesta. Under ytan innebär detta att medierna väljer hur verkligheten ska beskrivas. Den verkligheten styrs allt mer och mer av kommersiella intressen. Medierna och demokratin lever i symbios med varandra, precis som medierna lever i symbios med samhället och kulturen. När en ökad kommersialisering bäddar för att medier utvecklas till att bli företag med vinstkrav måste vi förstå att innehållet i en medietext bestäms utifrån olika ekonomiska, men även politiska, sociala och kulturella villkor i samhället. Journalister ställs inför en rad demokratiska uppgifter och krav, men i grund och botten måste de skriva utifrån en marknadsmässig styrning, men även utifrån en normativ styrning. Detta resulterar i att många av de nyheter som delar vår frukoststund varje morgon antar en sensationell, smått dramatisk natur. Eller för att använda Bengt Johanssons ord ur sin rapport "Vid Nyhetsdesken": Att händelsen intresserar publiken antas vara viktigare än att händelsen har betydelse för publiken.

Som tidigare medie- och kommunikationsstudent borde jag inte vara representativ för den samhällsmassa som journalister vässar sin penna för. Om vi utgår från ovan nämnda nyhetsdefinition. Även om jag under ett års tid duktigt undervisats i att med stor lupp och ett rågat mått kritik granska nyheter så är jag inte mer än människa. Japp. Jag erkänner. Efter en tung dag låter jag en intellektuell tegelsten som Dostojevskij ligga kvar och pryda nattduksbordet medan jag i smyg och i skydd under täcket glufsar i mig en mindre stilistiskt säker chick lit-bok. Därför, sväljer jag - och det med hull och hår - den första nyheten som i ett färgglatt format fångar hela mitt synfält på www.aftonbladet.se. Märk väl - Aftonbladet, gott folk. Kvällstidningarnas kvällstidning. Så till vida att den i tabloidformat dagligen anses bjuda på skvaller framför traditionella nyheter.

Så drar ovädret in över Sverige.

Att Sverige drabbats av en smärre köldchock och gått in i en kollektiv vintervägg är väl knappast någon avvikande nyhet. Vi har börjat vänja oss vid försenad tågtrafik och att varje morgon vakna upp till att den gång från dörr till bil som vi så omsorgsfullt skottade igår kväll, åter har snöat igen. Vad är det då som gör att vi fortfarande kan tänkas uppfatta ett gammalt ord som "snökaos" som nytt och läsvärt? Jo. Snön är något vi alla kan relatera till. Speciellt för vintern 2010 är inte att den drabbat en viss del av landet. Väderproblematiken är i detta fall central för alla. Den berör mig som skåning på samma gång som den känns relevant och nära för göteborgare, stockholmare, norrlänningar, dalmasar, gotlänningar och ja, ni fattar. Dessutom har SMHI just för den här nyheten utfärdat en klass 2-varning för helgens kommande snöoväder. Ve och fasa! Aftonbladet ställer upp med timme för timme-prognoser där man kan följa snöns framfarter på olika håll i Sverige. Tack.

Enligt Björn Hägers första definition av vad som är en nyhet skulle Aftonbladets artikel om helgens snöoväder inte direkt uppfylla kriteriet. Han menar att en nyhet är något som tidigare inte har publicerats och som väcker intresse för läsekretsen. Snön har vi sett i tryck förr. Den är inte ny. Men som jag var inne på tidigare så förbinder nyheten människorna med varandra i en slags känslomässig identifikation. Nyheten utgör en snäv cirkel som omfattar såväl tid och rum som kultur. I mitten står vi, inför ett stundande oväder som råder oss från att senare under dagen ge oss ut på vägarna. Geografiskt sett är intresset stort, hela Sverige drabbas. Kulturellt har vi också lätt att ta till oss nyheten eftersom det är vi som blir drabbade. Många gånger trycker vi för värdet av utrikiska nyheter, att inte bara uppmärksamma de sensationella nyheterna, utan även de små, men dock lika viktiga, som vittnar om odemokratisk maktfördelning eller massmord. Det var väl till stor del därför som tsunamin skildrades i första hand som en svensk tragedi än till exempel en thailändsk, eller som en katastrof för Aceh-provinsen. Sorry, men när det är vi själva som står i händelsernas centrum är det lättare att relatera till och förstå. Som ett landsomfattande snökaos. Således utgår nyheten om helgens snöoväder från Prakkes modell, (det vill säga avstånd i tid, kultur och rum) att publiken vill läsa om den och att den är lättillgänglig och angår alla.

Kontrasten till ovan något babbliga hypotes är den normativa styrning som utgår från vad publiken bör eller inte bör ta del av. Här anses en bra nyhet handla om viktiga saker och presenteras på ett sätt som väcker intresse och engagemang. Bengt Johansson lyfter fram samhällsfrågor som grund för sådana nyheter, men att dessa allt som oftast behandlar ett besvärligt källmaterial. Det journalistiska arbetet handlar därför till mångt och mycket om att göra informationen tillgänglig för publiken. Låt oss se hur Svenska Dagbladet på www.svd.se har lyckats med detta i nyheten om det misstänka valfusket inom det moderata samlingspartiet.

Bittra herrar ligger bakom

och

Tre hoppar av efter M-skandalen

är rubrikerna. Om Aftonbladets webbtidnings nyhet om snökaos utgår från Prakkes modell så utgår Svenska Dagbladets snarare från Shoemaker, Chang och Brendlingers. Nyheten handlar inte bara om social, tidsmässig, kulturell och geografisk betydelse, utan även om avvikelser. Avvikelsen i detta fall är något ovanligt och oväntat, en konflikt mellan eliter. Nyheten spinner vidare på tråden om påstått valfusk inom moderaterna. Det handlar om att Moderaternas medlemsvärvning ska ha brytit mot "reglernas anda". Därför tvingas två Stockholmspolitiker lämna sina uppdrag för att försvara sin och partiets heder. Blablabla... Kan tyckas. Redaktionen för Svenska Dagbladet har uppenbarligen gjort bedömningen att nyheten om valfusket är något som angår människor. Och det är det ju. Vi ingår i en demokrati och det är av största vikt att som samhällsdeltagare med rösträtt och därmed plikt och ansvar, få veta vad som pågår inom statsmaktens väggar. Men det är inte så lätt att få själva publiken till samma insikt. Därför bör sådant som bedöms som viktigt vinklas för att det ska bli mer intressant.

Hernes medialiseringstekniker är väl tilltagna metoder. Först och främst bör texterna spetsas till. Svenska Dagbladet lyfter fram bra citat, förenklar innehållet samt bygger upp en spänning, det vill säga intensifierar, polariserar och väcker känslor samt personifierar. Strömbäck lägger till stereotypisering som ytterligare en medialiseringsteknik. Den används främst som en form av identifiering. Och visst använder sig Svenska Dagbladet i sin nyhetsartikel till viss del av stereotypisering genom att befästa en implicit allmän misstro mot rådande maktstrukturer. Ändå är det mediernas demokratiska uppgift och demokratins krav på journalisten att, bland annat, inte förstärka och sprida fördomar och stereotyper.

Avslutningsvis kan man därför reflektera över poängen med nyhetsvärderingsforskning. Många gånger förklarar den vilka egenskaper nyheter har, men inte varför nyheter ser ut som de gör. Jag frågar mig om vi inte borde problematisera hur normer och värderingar i samhället påverkar det journalistiska innehållet? Men det bäddar för en helt annan uppgift och ryms inte inom ramen för meningen med detta blogginlägg. Men en tanke som väckts i stundens hetta och under skrivandets gång är att det vore intressant att föra en diskussion kring aktörsperspektivet och begrunda genus, etnicitet, klass och sexualitet utifrån ett kritiskt perspektiv.

Vill du också läsa om snökaos och valfusk?

Snökaos: Snöprognos

Valfusk: Politiska ränksmidare; Bittra herrar; Avhopp efter M-skandal

Mina källor, förutom ovan nämnda webbtidningar, är Björn Häger "Reporter, en grundbok i journalistik, Bengt Johanssons rapport "Vid Nyhetsdeskens", www.tidningeniskolan.se, tidigare anteckningar från mina medie-och kommunikationsvetenskapliga studier - främst John B. Thompsons "Medierna och Moderniteten" samt Hadenius, Weibull & Wadbbrings "Massmedier: Press, radio och TV i den digitala tidsåldern.