Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Lasse Wierup och Matti Larssons kartläggning av svenska kriminella gäng har resulterat i en bok där det journalistiska grävande arbetet föregås av det fiktiva. Svensk maffia skildrar otroliga händelser som förvisso skulle kunna vara tagna ur vilken deckare eller våldsfilm som helst, men som i den undre dolda världen inte är mycket annat än vardagsmat. Beställningsmord, bilbomber och uppgörelser med automatvapen hör till vanligheterna. Författarna lotsar läsaren genom olika ligor och maffior som under det senaste decenniet bidragit till att skapa de stora, framväxande och multikriminella organisationerna som idag lamslår den svenska poliskåren. Hells Angels, Bandidos, gängen i betongen, Uppsalamaffian med Tjock-Steffe i spetsen, jugoslaviska kriminella klaner är några av de ”skräckvälden” som från syd till nord och med internationella nätverk har fascinerat Lasse Wierup och Matti Larsson. Den underliggande frågan ”kan samhället bromsa utvecklingen – eller kommer antalet kriminella grupperingar fortsätta att öka i samma takt” gör sig hela tiden närvarande.

Svensk maffia skulle mycket väl kunna användas som underlag eller inspirationskälla inför ett reportage eller något slags arbete om svensk kriminalitet. Författarna skriver i egenskap av journalister och väver således in några av de journalistiska grundbultarna i texten, exempelvis att bistå allmänheten med korrekt och omfattande nyhetsförmedling. Läsaren kan med lätthet urskilja faktaredovisningen. Det är enbart prologen samt korta inledningar till några av kapitlen som kan förknippas med ett mer skönlitterärt språk. För övrigt är boken strikt faktamässigt hållen och redovisar noggrant och med transparens hur och varifrån alla uppgifter och berättelser är hämtade. Lasse Wierup och Matti Larsson gör sig närvarande som journalister och låter olika personer komma till tals på ett reportage-liknande sätt. Det är Lasse Wierup och Matti Larsson i samtal med poliser, ätandes rulltårta med gangsterledare eller på hembesök hos efterlyst knarklangare. Samtliga personer skildras utifrån och genom de båda författarnas glasögon. Jag skulle därmed vilja likna boken vid ett 371 sidor långt reportage. Eller en lärobok i svensk kriminalhistoria, eller kanske en fullvärdig källa för någon som behöver ett ”uppslagsverk” över ligor och brott att referera till. Som så många andra läroböcker som har korsat min väg fascineras jag av det intressanta innehållet, men har svårt att sträckläsa boken eller ens ha den som den goda avkoppling jag alltid brukar avsluta dagen med en stund innan lampan släcks för natten. Det journalistiska arbetet är omfattande och beundransvärt. I en artikelserie eller i ett reportage hade jag slukat varje ord utan att blinka. Men i bokform faller ögonlocken då och då ihop.

Jag tror inte att Lasse Wierup och Matti Larsson har känt sig tvingade att höja spänningshalten med att modifiera sanningen. Avsikten med boken var nog aldrig att konkurrera om topplaceringen på bestseller-listan. Den enda vinklingen jag finner lutar åt ett begär att berätta sanningen och komma tillrätta med varför brottets bana tycks locka allt fler och fler i Sverige. Detta kombinerat med en smula fiktion, eller i alla fall ett mindre journalistiskt berättande, hade säkerligen fått Henning Mankell eller Jan Guillou att blekna. Rollinnehavarna i Svensk maffia är liksom inte att leka med. De är mycket tuffare, mer spännande och framförallt verkligare än Kurt Wallander eller Carl Hamilton.

Många spår att de stora berättelsernas tid är över. Jag tror inte det. Vi sitter måhända inte längre runt en lägereld och låter byäldsten eller någon annan gammal och vis person i berättelseform uppfostra och undervisa oss. Men behovet av berättelser finns kvar. Idag antar det behovet en annan form bara, vilken har anpassat sig efter den ekonomiska, tekniska och kulturella kontext vi numera lever i och verkar efter. Informationsteknologin har bidragit till att konkurrensen om människors uppmärksamhet har ökat. Det gäller att finna nya, outtänkta vägar som hittar fram till människor och fångar hela deras intresse. En ny berättarteknik helt enkelt, som kräver att samhället förklaras utifrån en kontextualiserad och interaktiv dialog. Gunnar Nygren (2008) skriver om hur journalister idag förväntas prestera mer under höga kreativa krav. Kan den kreativiteten samt konkurrensen vara en av förklaringarna till att allt fler journalister väljer att skriva böcker?

El Choco är, enligt min uppfattning, mer i stil med den typ av new journalism som beskrivs som en subjektiv och personcentrerad skrivform med litterära begrepp som monologer och detaljrika miljöbeskrivningar. Här är berättelsens huvudperson Jonas Andersson den som står för texten. Enda gången författaren och tillika journalisten Markus Lutteman gör sig påmind är i prologen. Än så länge, tyvärr har jag inte hunnit läsa klart boken än. I prologen ges en förklaring till bokens uppkomst och hur och när Markus Lutteman kom i kontakt med svensken som dömdes för narkotikabrott i Bolivia. Alla skildringar av det beryktade San Pedro-fängelset sker alltså utifrån Jonas egna erfarenheter. Samtidigt vävs världspolitiken och den sneda och korrumperade bolivianska fängelse-policyn in. Vi får veta hur USA under hårt tryck tvingade Bolivia att upprätthålla en ny lag i ett desperat försök att minska kokainexporten från Bolivia till USA. Lagen innebar att fängelserna fylldes av narkotikabrottslingar vars skuld erkänts under tvivelaktiga omständigheter som fysisk eller psykisk tortyr. Bra jobbat, tyckte USA:s regering. Det är dock inte lika tydligt om detta är direkta fakta eller fiktion. Efterforskningarna redovisas inte lika tydligt som i Svensk maffia. Istället är det Jonas som står för upplysningarna. Och hans spanska uppges vid flera tillfällen vara nödtorftig. Paradoxalt nog är det El Choco som verkligen griper tag i mig och min läslust. Det är enkelt. Markus Luttemans bok bygger på gediget research- och fotarbete, något som bekräftas av referenslistan i slutet. Men materialet och intervjuerna med Jonas Andersson berättas med en romanförfattares inlevelse, istället för att publiceras på ett journalistiskt traditionellt sätt. Den tekniken använder sig Lasse Wierup och Matti Larsson av, medan Markus Lutteman följer new journalism-stilens anfader, Wolfe, i spåren. För att låna ett uttryck från Jan Gradvalls artikel om new journalism (publicerad den 15 januari 2006 på sydsvenskan.se) så får man i El Choco det bästa av två världar. The art of fact. Förutsatt att fakta verkligen är fakta, och inte rena spekulationer. Men personligen anser jag att Markus Lutteman har lyckats kombinera journalistikens faktagranskande med litteraturens inlevelseförmåga på ett alldeles lysande sätt.

Wierup, L., och Larsson, M. (2007). SVENSK MAFFIA. En kartläggning av de kriminella gängen. Stockholm: Norstedts.

Nygren, G. (2008). Yrke på glid – om journalistrollens de-professionalisering. Stiftelsen institutet för mediestudier.

Lutteman, M. (2007). EL CHOCO. Svensken i Bolivias mest ökände fängelse. Stockholm: Norstedts.

Gradvall, J. (2006). Jan Gradvall om New journalism. Hämtad från Sydsvenskan, http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article135886/Jan-Gradvall-om-New-journalism.html Publicerad 15 januari 2006. Hämtad 13 april 2010. Artikel.